Hur vet vi det här?

Det finns inga bevarade skrifter från stenåldern, och därför är det i stort sett enbart arkeologiska undersökningar som kan ge kunskaper om hur människor levde i Västerbotten under den här tiden.

I landskapet kan man hitta fasta fornlämningar som kokgropar, fångstgropar, härdar och lämningar efter boplatser. Ibland påträffas också hällristningar och hällmålningar. I jorden görs fynd av redskap tillverkade av sten, horn och ben; i sällsynta fall också rester av träföremål. Fynd av skörbränd sten från härdar och kokgropar visar, tillsammans med hyddbottnar och avslag från tillverkning av stenverktyg, var människor levat och bott.

Arkeologiska dateringsmetoder

Den kanske vanligaste frågan som ställs kring forntida föremål är ”hur gammalt är det”, och genom åren har många olika metoder för att datera fornfynd och fornlämningar utvecklats och förfinats. Den bland allmänheten kanske mest kända dateringsmetoden, C14- eller kol 14-datering, har varit i bruk sedan 50-talet, och fungerar lite förenklat på följande sätt:

Kol 14-datering

En isotop är en variant av ett grundämne där atomerna har ett bestämt antal neutroner, och därmed en specifik atommassa. Grundämnet kol har tre naturligt förekommande isotoper. Den kemiska beteckningen för kol är C, och eftersom dessa isotoper har en atomvikt på 12, 13 resp. 14, skrivs de C12, C13 och C14. Av dessa är det enbart C14 som är radioaktivt, och bildas när den kosmiska strålningen når jordatmosfären, ingår förening med syre och koldioxid bildas.

Genom fotosyntesen tar alla levande varelser upp koldioxid, och därmed också en viss andel C14. Eftersom C14 är radioaktivt, och därmed instabilt, minskar hela tiden antalet C14-atomer. Samtidigt tar hela tiden en levande varelse upp nytt koldioxid, och antalet C-14 atomer förblir därmed relativt konstant. När en människa, ett djur eller en växt dör stannar den här processen av, och antalet C-14 atomer avtar i en bestämd takt, med en halveringstid på 5 500 år. Genom att mäta hur många C14-atomer som finns kvar i de lämningar man vill datera, kan man räkna ut hur länge det var sedan det dog.

Enbart organiskt material, dvs. sådant som en gång har varit levande och deltagit i fotosyntesens kretslopp, kan dateras på det här sättet. På grund av att C14-atomerna hela tiden avtar, är föremål äldre än ca. 70 000 år inte möjliga att C14-datera. Bl.a. beroende på att den kosmiska strålningen inte är densamma hela tiden, ger inte C14-datering alltid helt exakta resultat. Därför har en annan dateringsmetod – dendrokronologi, använts för att finjustera (kalibrera) C14-dateringar.

Dendrokronologi

Dendrokronologi innebär att man med hjälp av årsringar i trä räknar sig bakåt i tiden. Varje enskild årsring får, beroende på klimatet i det område där trädet växer, sitt speciella utseende. Genom att ta årsringsprover av gamla levande träd, och sedan med överlappningar skarva på skalan av årsringar bakåt i tiden, med hjälp av virke från gamla byggnader och arkeologiska fynd av stockar och plankor, kan man upprätta en skala av årsringar som sträcker sig från nutid ända tillbaka till forntiden.

Då man daterar ett forntida träföremål med hjälp av dendrokronologi, jämför man årsringarna i föremålet med de årsringsskalor som finns, och ser under vilken tidsperiod föremålets speciella årsringsmönster passar in. Genom att C14-datera årsringar av känd ålder, har man kunnat kalibrera C14-dateringarna.

Termoluminiscens

Termoluminiscens är en dateringsmetod som främst används för keramik. Kvarts, som bl. a. ingår i keramiklera, innehåller viss strålningsenergi som både tas upp av den närmaste omgivningen, och lagras upp över tid. Då mineralen värms upp till ca. 500 grader, vilket sker då keramiken bränns, utlöses denna energi i ett slags syntetiskt ljus, mineralen ”nollställs”, och upplagringen börjar på nytt. Genom att i ett laboratorium återigen värma upp keramiken till så pass hög temperatur att strålningsenergin börjar avgå, kan man genom att mäta ljuset beräkna den stråldos som tillkommit sedan keramiken nollställdes, och därmed hur lång tid som förflutit (förutsatt att man känner till stråldosen på den plats där keramiken hittades). Denna metod kan även användas för att datera skörbränd flinta, dvs. flinta som av en eller annan anledning i eld har värmts upp till så pass hög temperatur att den nollställts.

Typologi

Typologi är en så kallad relativ dateringsmetod, där föremålen åldersbestäms enbart i relation till varandra, och inte till en specifik tidsperiod. Föremål tillverkade av människor har en tendens att över tid förändras, ”utvecklas” om man så vill. Utifrån detta har det varit möjligt att upprätta typologiska serier, där föremål som smycken och redskap kan sorteras från äldre till yngre typer.


Stratigrafi

Stratigrafi är ytterligare en relativ dateringsmetod, som utgår från antagandet att äldre föremål ligger längre ner i jorden än yngre, och att föremål i samma jordlager är lika gamla. Ofta stämmer det, men inte alltid.

Andra vanligt förekommande analysmetoder

Makrofossilanalys

Vid en utgrävning tas ofta jordprover, vilka sedan studeras i 10-15 ggr. förstoring. I jorden kan man då urskilja och identifiera skal från frön och frukter, blad, stammar och andra växtdelar. Även kolbitar kan i den här förstoringen härledas till olika träslag.

Pollenanalys

Genom att studera pollen från sjöbottnar, torvmossar eller jord, kan man konstatera vilka växter som förekommit på en viss plats under en viss tidsperiod, och utifrån detta dra slutsatser kring växtlighet, klimat och eventuellt jordbruk.

Spårämnesanalys

Spårämnesanalys av ler- eller träkärls insida kan avslöja vad som har förvarats eller tillagats i kärlet.

Mikroskopiska spår

Mikroskopiska spår av organiskt material på verktyg kan visa vad de senast använts tilll. Slitspår, mikroskopiska eller synliga för blotta ögat, berättar om hur föremålen använts. Spår av bearbetning ger viktiga upplysningar om vilka verktyg och tekniker som använts för att tillverka ett visst föremål.

Kolisotopanalys

Höga halter av kolisotopen C13 i människo- eller djurben tyder på hög konsumtion av föda från havet. Kan också tyda på hög konsumtion av insekter.

Osteologi

Bens och muskelfästens storlek och form ger upplysningar om kroppsbyggnad och ansiktsdrag. Ofta upprepade rörelser, vissa sjukdomar och skador, sätter spår i ben och muskelfästen. Människor könsbestäms ofta utifrån skallens och bäckenets form (en ganska osäker metod, eftersom det finns en hög grad av överlappning mellan manliga och kvinnliga drag i skelettet). På kvinnors bäcken kan man se om de fött barn, och i så fall hur många. Innan DNA-analys kom i bruk, användes skallens form och andra särdrag i skelettet för att försöka påvisa släktskap mellan individer.

Förslitning och skador på tänderna, samt eventuell karies, kan ge upplysningar om kostens sammansättning, och användning av tänderna som verktyg vid olika typer av arbeten. Även förekomsten av olika spårämnen i benen kan ge upplysningar om kostens sammansättning. Fel- och undernäring under uppväxttiden lämnar spår i både tänder och skelett.

Skallen består av flera benplattor som inte sitter ihop vid födseln, utan gradvis växer samman under i stort sett hela livet. Genom att studera hur långt sammanväxningen kommit, kan man på ett ungefär avgöra åldern på en människa. Också tandslitage kan ge en uppfattning om ålder, men är en ganska osäker metod, eftersom viss mat och vissa arbeten (t.ex. uppmjukning av skinn genom tuggning) kan slita hårt på tänderna. Åldersförändringar märks också i bäckenet, och i urkalkning av rörbenen. På barn som fortfarande växer kan åldern uppskattas efter hur långt skelettet kommit i sin tillväxt, och vilka tänder som kommit fram.

Inte bara människoskelett, utan också djur- och fiskben kan arts-, ålders- och könsbestämmas. Spår av skador och sjukdomar i djurben kan också ge upplysningar om djurhållning, jakt- och slakttekniker.

DNA-Analys

Tekniken bygger på att alla celler i kroppen innehåller en kopia av individens totala arvsmassa. Utifrån denna kan man bl. a. utläsa ålder, kön, vissa sjukdomar och släktskap mellan individer.

Kött på de forntida benen - Esperimentell arkeologi och etnoarkeologi

Experimentell arkeologi

Genom att tillverka kopior och rekonstruktioner av forntida föremål kommer man så nära inpå forntiden som bara är möjligt, och får värdefulla upplysningar om hur föremålen ursprungligen kan ha tillverkats och använts.

Etnoarkeologi

Då man ägnar sig åt experimentell arkeologi, har man stor hjälp av etnoarkeologiska jämförelser. Etnoarkeolog innebär att man studerar sentida eller nutida samhällen där man levde/lever med en teknologi liknande den som fanns under forntiden. Med hjälp av etnoarkeologiska jämförelser kan man också få större möjligheter att tolka sådant som inte direkt syns i det arkeologiska källmaterialet, t. ex. samhällsorganisation och religiösa föreställningar.