Religion


Religion och världsbild

De människor som levde på stenåldern var, biologiskt sett, samma slags människor som vi; med samma slags kroppar och tankeförmåga. De kunde känna värme och kyla, hunger, trötthet och smärta. De kunde uppleva glädje, vrede, sorg och skuld. Precis som vi. Men ändå inte som vi. För även om deras känsel, syn, hörsel, smak, luktsinne och känsloliv biologiskt sett var desamma som våra egna, så var deras sätt att betrakta och förhålla sig till sina sinnesintryck och känslor fjärran från våra egna.

Stenålderns världsbild är i stort sett helt oåtkomlig, och alla försök att beskriva den kan aldrig bli annat än rena spekulationer. Under stenåldern, som spänner över största delen av mänsklighetens historia, fanns sannolikt inte heller någon övergripande, enhetlig världsbild eller religion.

De arkeologiska fynden utgör endast slumpmässigt bevarade och svårtolkade fragment av stenålderns materiella kultur, och då det kommer till icke-materiella företeelser som religion och världsbild finns inget påtagligt material att referera till. Visst finns det talrika fynd av föremål som tolkats som gudabilder, ceremoniella redskap och amuletter, och hällristningar, hällmålningar och grottmålningar som anses ha haft magisk funktion, men säkra belägg för att så verkligen skulle ha varit fallet finns inte.

För att alls kunna spekulera kring hur stenålderns religion kan ha tett sig, är vi till största delen hänvisade till etnoarkeologiska jämförelser med sentida folkslag som levat med stenåldersteknologi. Av sådana jämförelser att döma, var animism, totemism och shamanism viktiga inslag i stenåldersmänniskornas religiösa liv. Sannolikt förekom också dyrkan av förfadersandar, möjligen tillsammans med tro på en eller flera gudar.

Animism

Av jämförelse med världsbild hos sentida sibiriska folk, eskimåer och nordliga indianstammar att döma, var de människor som under stenåldern levde i vad som skulle bli Västerbotten sannolikt animister. Detta innebar att de betraktade hela omgivningen; människor, djur, växter, föremål och natur, som besjälad. Kanske fanns ofta inga skarpa gränser mellan ceremoni och vardagsarbete.

Totemism och djurrådare

Eftersom jakt och fiske var av stor betydelse, fanns sannolikt också totemistiska föreställningar kring bytesdjuren. Detta innebar att individer, släkter, kanske också hela stammar ansåg sig stå i ett särskilt förhållande till en viss djurart, vars beskydd de åtnjöt och till vilken de hade vissa förpliktelser. Troligen fanns också komplicerade regler kring hur, när och av vem jakt på olika djurarter fick genomföras, samt för slakt, fördelning och tillagning av bytet. Sannolikt ansågs också varje djurart ha sin ”rådare” – en djurartens kollektiva själ, vilken kunde materialisera sig som ett djur av övernaturlig storlek och prakt. Denna rådare ansågs kunna påverka tillgången på sin art, och för att uppnå framgång i jakten var det viktigt att hålla sig väl med, och kunna kommunicera med bytesdjurens rådare.

Shamanism

Sannolikt ansåg stenålderns västerbottningar också att det fanns flera parallella världar i avsatser ovanför och nedanför de levande människornas värld, och att ett fåtal människor med särskild talang ägde förmågan att i trancetillstånd själsligen förflytta sig mellan världarna. Med ett sibiriskt ord kallas sådana människor i dag för shamaner, och shamanens förmåga var dels medfödd, dels ett resultat av lång träning och speciella initieringsceremonier. Genom att frigjord från kroppen företa själsliga resor i denna eller någon av de parallella världarna, fungerade shamanen som en förmedlande länk mellan människornas värld och andra dimensioner. Till shamanens verksamhetsområden hörde bland annat att leda religiösa ceremonier, hålla kontakten med gudar och andar, bota sjuka, se in i framtiden och förutsäga bytesdjurens vandringar