Jakt, fångst, fiske och insamling

Ren förekom mycket sparsamt i Västerbotten under den här tiden, och älg var sannolikt det vanligaste och viktigaste jaktbytet. Bäver och fågel var också vanliga jaktbyten. Viltkött ger rikligt med proteiner och mineraler, men är fattigt på fett och kolhydrater, och går därför inte att uteslutande leva på under längre perioder. Tillgång till föda med högt fettinnehåll, t.ex. lax och vildfågelägg var därför livsnödvändig. Troligen koncentrerades jakten på älg till höstarna, för att djuren skulle vara så feta som möjligt. Kött och fisk torkades och röktes för att kunna lagras under längre tid.

Av stenålderns jakt- och fångstredskap återstår nu enbart enstaka spetsar i ben, horn och sten. Spetsarna finns i många olika storlekar och utföranden, och har använts i olika typer av spjut, harpuner, ljuster, pilar och giller med självskott. Det finns också enstaka fynd av fiskekrokar.

En lång rad olika typer av fällor, giller, nät och snaror var sannolikt också i bruk, men av stenålderns fångstredskap är det bara de stora fångstgroparna för älg som lämnat några varaktiga spår efter sig.

Inte bara ätbara delar och skinn, utan också andra delar av bytesdjuren togs till vara. Av ben, horn och tänder tillverkades redskap, vapen, dräktdetaljer och smycken. Sältran var en viktig handelsvara, och kunde användas som bränsle i lampor som gav både värme och lyse, för impregnering av läder, ytbehandling av trä och som bindemedel i färg.

Magsäck, urinblåsa, hjärtsäck och tarmar blev förvaringskärl, och senorna blev till tråd. Kanske syddes också regnplagg av tarmskinn. Av de kläder som bars under stenåldern i Västerbotten finns ingenting kvar. Alla dräktrekonstruktioner vid Älgjägarfolkets viste bygger därför på gissningar och sannolikheter.

Tillgången på ätliga växter med högt näringsinnehåll är i Norrlands inland mycket begränsad. Till de mera näringsrika hör ormroten, vars rot och groddknoppar har ett näringsinnehåll på 1 000 kcal. per kilo. Också rot från hundkex har så pass högt näringsinnehåll att den är meningsfull att samla in som föda. Till övriga växter som kan ha använts som föda under stenåldern hör kvanne, mållor och syror. Också en lång rad andra ätliga växter, liksom bär, svamp och lavar torde ha ingått i kosten.