Istid och Invandring

Istider, dvs. perioder då inlandsisar och glaciärer täckt stora delar av kontinenterna, har inträffat vid flera tillfällen under jordens historia. Den senaste istiden, kallad Wurm- eller Weichelistiden, började för ca. 75 000 år sedan. Då den nådde sitt maximum, omkring 18 000 f.Kr., gick den kilometertjocka isens sydgräns i nordöstra Tyskland och mellersta Polen. Både Island och Alperna var täckta av glaciärer, liksom norra och mellersta Irland och England. På såväl norra som södra halvklotet var stora mängder av världshavens vatten uppbundet i glaciärer, och därför var bl.a. stora delar av Nordsjön, Irländska sjön, Engelska kanalen och Biscayahavet torrlagda. Både England och Irland var en del av det europeiska fastlandet.

Efter istidens maximum blev klimatet gradvis varmare, isen smälte undan och omkring 1 800 f. Kr. anses den senaste istiden vara slut, och den postglaciala tiden, Holocen, börja. Landområden som varit nerpressade under isen började höja sig, en process som pågår än idag, och samtidigt frigjordes stora vattenmassor som varit bundna i inlandsisar och glaciärer. En kombination av landhöjning och isavsmältning skulle sedan komma att förändra landskap och kustlinjer många gånger om.

I samband med att inlandsisen smälte undan, följde istidens jägare sina bytesdjurs vandringar mot nya isfria områden. För omkring 12 000 år sedan blev det södra Östersjöområdet isfritt. De äldsta kända bosättningarna i dagens Sverige ligger i Skåne, och dateras till tiden 10 000 – 9 000 f.Kr. Norrlands äldsta kända bosättningar, som ligger i Västerbotten (Garaselet) och Jämtland, dateras till tiden 7 000 – 6 000 f. Kr. Redan omkring 8 000 f. Kr. var dock hela den norska västkusten, nordligaste Norge, östligaste Finland och Karelen isfria och befolkade. Sannolikt är det från dessa områden som människor först vandrade in i Norrland efter den senaste istiden.

Se kartorna ovan för mera information om förmodad isavsmältning och förmodade invandringsvägar. Bilderna är hämtade ur ”Norrlands forntid” av Evert Baudou 1995.